Så kan känslan att ”något är fel” leda till en annorlunda värld

Foto: Wikimedia Commons/kriss_toff

Det är närmast ett axiom att världen med jämna mellanrum upplever omvälvningar, ibland våldsamma, ibland fredliga: De ungas normrevolt 1968, den stora justeringen efter murens fall, den kollektiva rädslan efter elfte septemberdåden, arabiska våren (eller arabiska branden, som den numera ibland kallas i besvikelse över att det dramatiska politiska uppvaknandet hittills tycks ha orsakat mer våld än förändring).

Men nog ser mycket i världsapparaten just nu mer turbulent ut än på länge, och på ett bredare sätt?

Oron kan förefalla oöverskådlig, men en gemensam nämnare är precis som tidigare att maktstrukturer utmanas. Det finns dock en skillnad: det sker nu på så många olika sätt och i så olika sammanhang samtidigt att det går att ana att vi är på väg in i en värld som om några år kommer att framstå som ganska annorlunda.

Många bedömare går i cirklar i sina resonemang om vad som pågår, eftersom deras intellektuella verktygslåda är gammal och sliten. Om man bara har en hammare ser alla problem ut som en spik, som bekant. De har svårt att se att oron skulle kunna ha andra grunder, utspela sig på ett annorlunda sätt och mynna ut i något annat än den gjort förr.

Det som händer kan i själva verket vara att vi håller på att lämna 1800-talet. Det var då den nationalstatsbaserade struktur vi fortfarande lever i etablerades fullt ut. Den blev så stark att den överlevde två världskrig och ett kallt krig och har fått en hel del av oss att i det närmaste tro att den är av Gud given. Det är den inte.

Det är inte säkert att själva nationsindelningen i sig kommer att utmanas, åtminstone inte i ett första skede, men strukturen utgörs av en hel matris av beslutande organ på olika nivåer, en ordning för hur dessa tillsätts och olika former av samordning mellan ekonomiska och politiska entiteter i samhället. Matrisen utmanas för fullt.

Utbrytningen ur 1800-talet, om det alltså är en sådan vi upplever, har allt att göra med en högre grad av medvetenhet, vilken i sin tur hänger samman med en högre grad av kunskap och upplysning. Man kan inte överskatta betydelsen av att, enkelt uttryckt, alla vet allt som händer överallt hela tiden. Världen är mer integrerad än någonsin tidigare. Det har väckt insikter om att väldigt mycket av det man vant sig vid inte är självklart och att auktoriteter är preliminära och har brister.

Det är mycket förvirring där ute, men i ett historiskt perspektiv är det inte särskilt våldsamt, vilket ligger i linje med en lång, om än ojämn, global trend av sjunkande konfliktnivåer. Förvirringen beror på att ingen, inte ens de som protesterar mot maktstrukturerna, vet precis vad som ska komma i stället eller har någon klar idé om hur vi ska organisera samhället på ett bättre sätt. Tidens anda genomsyras bara av en väldigt stark känsla av att ”så här kan vi inte hålla på längre”. Det gäller såväl politik som ekonomi och sociala strukturer.

Allt fler känner — tänker också, naturligtvis, men jag tror att det som satt i gång saker i första hand har intuitiv grund — att de är större och värda mer än att bara vara passiva medborgarbrickor i ett samhällsspel som de själva inte ens upplever att de spelar, annat än kanske vid en valurna med några års mellanrum.

Känslan beskrevs väl av DN:s korrespondent Erik de la Reguera i samband med de så kallade gula västarnas gatuprotester i Frankrike i slutet av 2018:

”Rörelsen är just nu inte mycket mer än summan av de människor som deltar i den. Ingen tydlig ledning finns” … ”Ett slags ’harmens politik’, för att låna ett engelskt uttryck, där varken ideologi eller sakpolitik står i centrum, utan en känslomässigt grundad frustration och djup ilska mot en elit som utmålas som enbart tärande.”

Illusionen om eliters särskilda upphöjdhet håller på att spricka, både bland verkligt fattiga och bland i grunden privilegierade människor som likväl vantrivs i hierarki och korruption. En tolkning som möjligen är välvillig i överkant är att det verkar finnas en längtan efter mer tillit (energigivande) och en stor trötthet på polarisering (energidränerande).

De kraftfulla populistiska ledare som når makten på många håll gör det med löften om större rättvisa. Kan de inte infria dem lär de bli varse besvikelsen. Caudillon har tappat sin dragningskraft.

Om vi nu ser ut över världen uttrycks denna plötsligt aktiverade känsla inte bara i en viss kategori länder eller i någon enstaka region, utan den manifesteras mest överallt. Den tar bara lite olika gestalt. Ofta som folk mot elit men ibland som turbulens inom de ledande skikten.

Här ett litet axplock av exempel (från mitt nordeuropeiska perspektiv) på hur idén ”det måste hända något” formgivits den senaste tiden:

• Valet av Trump
• Det som nu görs för att hålla tillbaka Trump
• Resultatet i Brexitomröstningen
• Det som nu görs för att hindra Brexit
• Gula västarnas protester i Frankrike
• Det allt närmare avgörandet i kollapsens Venezuela
• Valet av Bolsonaro i Brasilien
• Valet av López Obrador i Mexiko
• Gatudemonstrationerna mot Sudans och Algeriets despoter (arabiska våren med fördröjning)
• Gatudemonstrationerna mot några av Afrikas sista ”dinosaurier”, bland annat i Lomé, Kampala och Addis Abeba
• Den första öppna utmaningen mot det manliga förtrycket i Saudiarabien
• De folkliga protesterna mot mäns våld mot kvinnor i Indien
• Raset för traditionella partier på flera håll i Europa (främst S) till förmån för nya
• De helt omritade politiska landskapen i Frankrike, Spanien och Italien
• Det helt oförutsägbara politiska landskapen i Östeuropa, där väljarna än kan luta åt populistisk nationalism (Ungern, Polen), än åt EU-vänlig liberalism (Slovakien, Serbien), än åt frifräsande antipolitik (Ukraina)
• Avhoppen från brittiska Tories och Labour och bildandet av en oberoende grupp
• Den svenska blockpolitikens upplösning
• Petningen av ett antal svenska politiker som betett sig olämpligt
• Den finländska regeringens fall

Harmen mot elitstyre riktas också mot banker, nätjättar och andra storbolag. På gemenskapsnivå — ovanför nationsgränser — fortsätter efterverkningarna av metoorörelsen, som också på det privata planet fått miljontals kvinnor (och en och annan man, säkert) att tänka ”det här går inte längre, jag tillåts inte bli den bästa versionen av mig själv”. Och metoo har bland annat följts av en energisk antivapenrörelse bland unga i USA och en Greta-inspirerad rörelse för att rädda klimatet.

Maktens män (och en och annan kvinna) kommer förvisso att göra vad de kan för att klamra sig fast. Det syns framför allt på ledarnas reaktioner i auktoritära stater, där tumskruvarna dras hårdare och gamla syndabockar lyfts fram inför en allt mindre övertygad hemmapublik.

Men vilken är den starkaste tendensen?

Jag tror det vore svårt att övertyga omgivningen om att ”folk fortsätter att låta sig styras av auktoritära ledare, accepterar krympt individuell frihet och visar likgiltighet inför maktutövning från stater och storbolag”. Ty inte ens Donald Trumps väljarbas vill styras av Donald Trump. De röstade på honom för att de såg honom — på extremt dåliga grunder, förvisso — som en befriare från diverse kulturella, politiska och ekonomiska eliters förtryck.

Vänta nu, har vi inte lärt oss att vågen av högerpopulism beror på en konservativ och auktoritetstroende motrörelse? Jo, det stämmer på ett plan, vilket exempelvis den amerikanska psykologen Jonathan Haidt och den brittiska författaren och journalisten David Goodhart visat. Men även den stora grupp som med breda penseldrag kan definieras som konservativ och som ser på världen på ett annat sätt än de liberalt sinnade, som har haft problemformuleringsprivilegiet de senaste decennierna, anser ju att ”något måste hända”. I deras fall handlar det om att rycka åt sig initiativet att formulera problemen och bromsa takten i liberaliseringen av samhället. Samtidigt måste man komma ihåg att den som är konservativ 2019 är betydligt mer liberalt sinnad än den som var konservativ 1950 eller rent av 1980. Många frihetliga reformer tas i dag för självklara.

Studier av långa trender belägger detta. Statsvetaren Christian Welzel konstaterar i sin bok Freedom rising att vi människor efter en lång epok av ofrihet åter börjat omhulda ”emancipativa” värden och betona vikten av fria val och jämlika villkor. Drivkraften bakom den här frigörelseprocessen är den viktigaste källan till demokrati, menar han. Den vitaliserar det civila samhället, ger näring åt humanitära normer, ökar lyckan och bidrar till att leda den moderna civilisationen mot en hållbar utveckling.

Det är samma mentala, eller själsliga om man så vill, omvandling som gör att allt färre människor i mogna demokratier vill dö för sitt land, något som Welzel konstaterat i en annan studie han skrivit tillsammans med Ronald Inglehart och Bi Puranen.

Alla små och stora stormar får dynerna att röra sig. När sanden lägger sig om några år kommer vi att se ut över ett förändrat landskap, som alltid efter paradigmskiften.

Det kan bli en värld där mindre av utvecklingen kommer att styras av regeringars beslut och mer av enskildas, organisationers, företags och ad hoc-gruppers beslut och handlingar. Dessa beslut och handlingar kommer gissningsvis att utgå mindre från mallade ideologier och mer från den faktiska verklighet vi står och går i: vad behövs för att göra livet bättre?

Blir det så är vi på god väg att lämna polariseringens fördumning och förlamning, och väl ute ur den kommer vi att kunna lösa våra grundläggande, i en del fall existentiella, problem — till förvåning för alla dem som vant sig vid att tolka världen genom nyheternas och de politiska utspelens filter.